Och så har ännu en dag gått...denna dagen med en hel del tårar också.

Var och hälsade på min fina lilla mormor...hon bor på sådant boende där dom har sina egna små lägenheter. Iaf...kom in och hon kände igen mig direkt och hela hennes ansikte lös upp <3 Hon är så söt min lilla mormor men minnet börjar svika henne och hon säger att hon känner sig ensam, hon saknar någon att prata med. Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag blev så ledsen. Är det så hennes sista tid ska vara? Är det så det ska kännas för henne? Att hon är ensam och bortglömd?!

Önskade så att du kunde läsa detta fina mormor...DU ÄR INTE BORTGLÖMD<3 DU ÄR INTE ENSAM <3 Skulle kunna sitta och bara hålla om dig, jag älskar dig så min lilla mormor, och just nu...mer än någonsin så önskade jag att jag bodde närmre dig, för jag vill att du ska veta att...jag tänker på dig mer än ofta, i mitt hjärta finns du alltid, och jag finns hos dig alltid, om inte kroppsligt så finns jag i tanken <3

Nu ska jag sova...skickar dig lite extra kärlek inatt fina mormor <3

Kärlek till er andra med <3