Tiden bara rann iväg och det var dags för henne att gå vidare till jobbet, hon hade ett viktigt möte att passa, det var första dagen på jobbet efter att DET hände.

Hon var en väldigt uppskattad mäklare, kunderna älskade henne och cheferna var mer än nöjda över det.

Mötet gick bra, för stunden kändes allting bra, men så fort hon gick in på sitt kontor och stängde dörren om sig så kom tankarna, tankarna hon gärna ville lämna åt sidan för en stund, men samtidigt inte glömma.

Dagen hade gått bra och nu var det dags att ta sig hem, promenaden hem gick bra, det började bli kallt, det var en ruggig höst.

På vägen hem stannade hon till på kina restaurangen som låg intill huset där de hade sin lägenhet, det gamla vanliga blev det, friterad kyckling med ris och sötsur sås, tråkigt för många kanske men för henne var det favoriten. Han, han föredrog sushi och som tur var så råkade just denna kina restaurang vara den enda i staden som faktiskt lyckats bra med in sushi.

Väl inne i lägenheten så satte hon sig framför tv:n, hon åt sin kina mat och slö tittade på nyheterna, bara hemskheter som vanligt, inget roligt att titta på det inte.

Hon var färdig, stängde av tv:n och där, sittandes i sin ensamhet och i tystnaden så kom tankarna tillbaka, tankarna på honom. ”Alexander”, hon sade det högt, men inget svar, i lägenheten var det fortfarande hon, och bara hon.

Det var en mysig höstdag, de hade varit ihop i exakt två år, fyra månader och 29dagar. Hon glömmer aldrig den dagen.

Han hade hostat i flera veckor nu, hade ont i bröstkorgen, som om det tryckte när han andades, trött konstant, envist virus trodde det men till läkaren hade han varit, tagit prover osv. Måste veta vad det är, troligast var lugninflammation.

Det var just denna dag, läkartiden hade han lagt efter arbetstid, hon skulle följa med honom, de skulle kolla på nya tapeter till hallen efter läkarbesöket. De skulle bara få svar på testerna, recept på medicin, det var bara det. När de kom in på läkarens kontor så såg han allvarlig ut, Anna började bli orolig, hon tyckte inte om hans allvarliga min.

”Du har en avancerad elakartad cancer tumör i lungorna, tyvärr så är den så avancerad så vi förmodligen inte kan göra så mycket, men vi ger inte upp i första taget, utan vi försöker med kemoterapi behandling och håller tummarna för att vi lyckas”

Hela rummet snurrade, Anna bara satt där, hon höll Alexanders hand krampartat, hon visste inte om hon skulle gråta eller skrika rakt ut. Alexander bara nickade, han gjorde det nog inte medvetet, utan det var hans sätt att reagera. De satt tysta en bra stund, de fick all information om allt som skulle komma.

De klev innanför dörren till lägenheten, de hade glömt bort att de skulle titta på nya tapeter till hallen, de hade gått raka vägen hem och inte ett ord hade blivit sagt på hela vägen hem. Anna gick direkt in i badrummet, hon grät tyst, hon grät tills det inte fanns tårar kvar. Hon gick ut och kollade efter Alexander, han satt på sängkanten helt tyst. ”Vi klara det här, eller hur? Det finns ju lite hopp iallafall, vi kan inte ge upp innan vi börjat kämpa, eller hur?” Så långt hade hon inte tänkt, hon hade bara tänkt att allt tar slut nu, men de behövde inte ge upp på en gång, han ville leva, det ville hon också att han skulle göra. ”Klart vi klarar det, vi ska kämpa, aldrig sluta kämpa!”

Veckan efter var dem tillbaka på sjukhuset , nu var det dags att börja kämpa för att få leva, det var bara början på en smärtsam och känsloladdad resa.

Den fysiska smärtan var inget att jämföra med den psykiska smärtan, men desto mer fysisk smärta det var så kändes det bara värre psykiskt. Tanken att ge upp fanns där många gånger, men bara en blick på Anna så visste han att det var värt det, att stå ut med smärtan bara han fick några extra år, månader, dagar, eller så bara timmar, han älskade henne så.

Kampen pågick i flera månader, inte kunde han jobba längre, inte hon heller för den delen, han behövde hjälp 24 timmar om dygnet.

Det hade nu gått fyra månader sen det hela började, och läkarna hade inga positiva besked, inget hjälpte, det var bara att vänta nu, låta det ta den tid det tar och göra det bästa av det.

Allt hade gått så fort, våren närmade sig med stormsteg, för bara fyra månader sen så hade han bara ett elakt ”förkylningsvirus” som inte ville ge sig, idag visste dem inte hur många månader, veckor eller dagar det var kvar.

”Varför händer detta oss?” Hon var arg och ledsen, varför var den stora frågan. Till svar fick hon, ”Varför skulle det hända någon annan? Den andra personen som hade drabbats istället för mig kanske inte hade klarat den psykiska delen, vi har varandra, och vi är starka ihop”

Nu var det dags för nästa steg, att göra det bästa av den tiden som fanns kvar, inte gräva ner sig i att DET kommer hända, utan leva här och nu.