Vet inte riktigt varför, vi har haft flickorna sen förra onsdagen och ska ha dom tills imorn, eller ska lämna dom på dagis och sen hämtar Johanna dom.

När jag lämnade dom på dagis idag så kände jag bara att hela min värld föll samman, va verkligen inte beredd på detta, trodde att den biten hade gått över, tydligen inte.
Saknar min Hugo så, saknar känslan av att veta att han är inne i min mage, det är så pass att jag saknar illamåendet, vill bara att han ska va där.


Hugo Hellgren Byrén

Försöker komma fram till tidsbokniken på kvinnokliniken för en efterkontroll, vet att allt inte står rätt till, blir lite orolig men samtidigt har jag inte orkat ta tag i det, känns jobbigt fortfarande när jag tänker på allt som hänt.

Igår så gick jag in på min gamla blogg och kollade lite och såg att en tjej Madde lämnat en kommentar där för ett tag sen, gick in för att läsa hennes blogg och fastnade där ett bra tag. Läste om en tjej som har en enorm livsvilja, som kämpar sig igenom livet just nu, hon är svårt sjuk och ska genomgå en svår operation snart som man inte riktigt vet hur det kan gå. När jag läste om henne så kände jag att jag ska minsann inte klaga över nåt, för henne är varje dag en kamp men ändå när jag först såg hennes bild bara hade jag aldrig kunnat ana att hon är sjuk, hon ser så glad ut, och det tror jag oxå hon är trots att det är jobbigt, hon har en underbar kille som finns vid hennes sida och så har hon familj och vänner, och från och med igår så finns hon i mina tankar me.

Nu ska jag försöka göra lite nytta här och få tiden att gå nu när tjejerna är på dagis.

Puss på er <3